dant, i synnerhet nu då han var oundgängligen behöflig i och för den vigtiga expedition, som skulle företagas. — Tänkom oss hans belägenhet! I detta ögonblick gnäggade en häst utanför ingången till tältet; det var på denna häst Hector skulle rida i spetsen för kavallerisqvadronen, hvilken nu som bäst rustade sig till att bryta upp från lägerplatsen. Han kunde icke undandraga sig att åtlyda den ordre, han nyss mottagit af befälhafvande generalen; han måste uppfylla sin pligt eller också — fly. — Nåväl, tänkte han, det återstår mig intet annat än att desertera. — Desertera — hvilket förfärligt ord i hvarje hederlig och tapper krigares öron! Kaptenen ryste ofrivilligt. Desertera, det är att öfvergifva sin post, Vända ryggen åt fienden såsom en feg stackare, fläcka sina epåletter med vanärans rost... En militär, som deserterat — hans namn är föraktadt, så länge någon minnes detsammå, och han sjelf får dö en förrädares död, efter att först ha undergått det nesliga straffet att bli degraderad. Så är det eller så var det åtminstone i Frankrike på den tid, vår berättelse omfattar. Kapten Hector Lemblin visste allt detta och tänkte på allt detta — och derefter valde han mellan de båda alternativerna, att vanära sig sjelf eller den han älskade. Hvad beslut fattade han? Jo, han tänkte: — Hvad gör det att min lyckas sol för evigt går ned och att mitt hopp om en lysande framtid svikes — må jag dö vanärad, om blott Hon får lefva älskad, aktad och beundrad! Tio minuter sednare satt Hector Lemblin till häst och lemnade lägerplatsen jemte den sqvadron, han kommenderade. Det var qväll; mörkret utbredde sig alltmer. Hector, som alltid hade till sitt hufvudsakliga