Hvarifrån skall jag taga denna summa? Jag har smycken, som uppgå till ett värde af tjugufem tusen francs, och i min handkassa finnes för tillfället tiotusen francs. Icke kan jag väl låna penningar heller? Dertill behöfves min mans bemyndigande. Min far reste till Bellevue för ett par dagar sedan, och för öfrigt kan jag icke vända mig till honom... Det finns ingen anmnan än ni, Hector, som kan rädda mig... För all del, kom hit! Förlora icke en timma!... Ty denne man skall hålla ord. Mitt hufvud blir så tungt... Hector, Hector, om ni icke kommer till min hjelp, är det för alltid slut med mig; och min far skall förbanna mig! Så slutade brefyet. Kaptenen stod såsom slagen af åskan och han frågade sig, äfven han, om han icke drömde, Men brefvet fanns verkligen till... han hade det i sina händer, och han läste om det ännu en gång... — 01! utbrast han omsider, jag skall rädda henne! Derefter såg han efter brefvets datum. Det hade varit åtta dagar på vägen från Paris. Kaptenen hade således sju dagar på sig. På dessa sju dagar skulle han tillryggalägga det långa afstånd som skiljde honom från Paris och dessutom anskaffa — måhända hundratusen francs! Det var tjugufem franska mil till närmaste hamn, och det åtgick tre dagar till att komma derifrån till Marseille. Sedan hade han två dagars vig till Paris. — Jag skall komma, jag måste komma, och i rättan tid! mumlade han. Men då erinrade sig Hector Lemblin att han icke hade rättighet att resa hem, utan att först begära sitt afsked, och han törstod att generalen skulle bestämdt afslå hans anhållan om så