Dagens Nyheter – 16 januari 1868, sida 2

kände igen stilen, men det gjorde han icke. Hans namn och adress voro skrifna med en ovan, darrande hand. Oaktadt så var förhållandet, blef han plötsligen myeket upprörd. En aning slog honom. Med denna hjertats instinkt, som aldrig öfvergifver älskande, hade kaptenen gissat att skrifvelsen kom från Martha. Han mottog brefvet och sade till generalen, utan att öppna det: — Jag vet hvad det hardlar om. Härpå bugade han sig och gick in i ett närliggande tält. Der slet han af kuvertet med feberaktig ifver. Hans hjertas aning hade ieke bedragit honom; det var verkligen Martha, som skrifvit till honom, och hon hade skickligt förvändt sin handstil. Häpen oeh darrande läste kaptenen följande: Hector, om ni icke genast räddar mig, är jag förlorad. Då väntar mig vanära, förtviflan ... då skall min gamle far dö af sorg, och alla menniskors förakt skall drabba min familj ... Hector! Hector! af medlidande... i Guds namn... i er egen moders namn, rädda mig! Jag tror nästan att jag förlorar förståndet af förskräckelse, och jag vet icke, huru jag skall kunna redogöra för er, hvad som händt... för tjugufyra timmar sedan. Hör mig, Hector, i går låg jag på knä och bad till Gud, såsom jag gör hvarje dag. Jag bad för honom... jag bad för er, att himmelen måtte förläna er kraft till att utplåna min bild ur ert hjerta... En man inträdde i rummet. Han ville genast tala med mig; och jag hade aldrig sett bonom förr. Hans utseende föreföll mig frånstötande; emellertid var han elegant klädd, hade ett ganska ledigt sätt och helsade artigt på mig... Och dock tyckte jag mig skåda en hal orm,