Dagens Nyheter – 16 januari 1868, sida 2

Efter att ha utdelat ätskilliga befallningar, steg generalen af hästen och gick in i sitt tält för att öfverlägga med sig sjelf, hvilken officer han skulle beordra att föra befälet öfver ryttareskaran. Det var svårt nog att välja rätta mannen; : ty denne måste hafva flera sällsynta egenskaper. Sålunda borde han någorlunda känna till trakten, kunna tala arabiska och framför allt vara företagsam och djerf. Omsider kom generalen till det resultatet att ingen annan än kapten Hector Lemblin kunde utföra det svåra vägfvet; ty han hade under flera månader varit ge hos araberna. Herr de Ruvigny lät kalla honom till sig. — Kapten, sade han till honom, ni skall taga befälet öfver en jägare-sqvadron. Se här era instruktioner, dem ni skall ställa er till noggrann efterrättelse... Men när man begifver sig ut på en expedition, sådan som denna, är det naturligt att man, huru tapper man än må vara, erfar en stark längtan att en sista gång få mottaga underrättelser från sina närmaste. Hector spratt till. — Jag har nyss, fortfor generalen, erhållit post från Frankrike, hvilken ankommit med den sista paketbåten. Kanske finnes deribland något bref till er. — Det tror jag ej, herr general. — Och hvarför ieke? — Jag har endast aflägsna slägtingar, hvilka. . — Ja men, ni har väl en vän?... Eller en älskarinna? Härvid öppnade generalen en stor läderpåse och framtog en väldig brefpacke. Han ögnade hastigt på utanskrifterna och utbrast slutligen: — Se här! Ni bedrog er, kapten; här är verkligen en epistel, adresserad till er. Han räckte Hector ett bref. Denne kastade en blick på utanskriften, för att se om han