Dagens Nyheter – 16 januari 1868, sida 2

— Hvad vill ni, min herre? frågade jag honom. — Jag önskar en halftimmas samtal med er, min fru. — Men jag känner er icke... — Jag känner ej heller er, min fru; men hvad ni utan tvifvel känner igen, är — denna biljett. Och mannen visade mig mitt bref, det enda jag skrifvit till er, detta bref, som var fuktadt af mina tårar, och i hvilket jag bad er glömma mig. Under det jag förvirrad betraktade brefvet, frågande mig sjelf, om jag icke drömde, tillade han: — Denna biljett, min fru, har kapten Lemblin ej tagit med sig; ty det skulle kunna hända att han blir dödad i kriget. Han har inlagt den i ett skrin, som han lemnat i ett hus vid Victoiregatan, och det är ur detta skrin den har blifvit stulen. Jag åhörde dessa mannens ord med samma känslor som en brottsling måste erfara, då han hör sin dödsdom uppläsas. Jag hvarken yttrade ett ord eller gjorde den minsta åtbörd... Jag var orörlig som en staty. — Min fru, fortfor han, i Paris bedrifvas en oändlig mängd industrier. Mitt yrke är att uppleta och tillegna mig komprometterande bref, fc jag gör mig en rätt vacker inkomst om ret. Jag trodde, att mannen ville sälja brefvet åt mig för någon måttlig summa, och tog derföre en börs, innehållande guldmynt, hvilken låg på ett bord, samt kastade den åt honom. Han började hånskratta, och hans skratt kom mig att uppgifva ett rop af förskräckelse. (Forts.)