Dagens Nyheter – 16 januari 1868, sida 1

propos, jag har glömt tala om för er att kapten de Lescot helt oförmodadt ingifvit sin afskedsansökan. Ingen vet orsaken till detta steg, icke ens jag. I hans ställe har jag antagit till min adjutant en skicklig officer, vid namn Lemblin, som för två dagar sedan utnämndes till kapten. Martha spratt häftigt till och bleknade. — Kapten Lemblin, fortfor generalen, utan att märka sin hustrus förlägenhet, har redan tjenat i Algerien, han talar arabiska, och jag tror att han skall komma att göra mig utmärkta tjenster. Knappt kade generalen tystnat, förrän ljudet af en klocka gaf tillkänna en främmande persons ankomst. — Här ha vi honom nu utan tvifyel, sade herr de Ruvigny. Martha kände sig så svag, att hon befarade det hon skulle digna till marken. Hon uppsände till Gud en varm bön — en bön om styrka att uthärda denna sista förfärliga pröfning. Kort derefter öppnades dörren, och kaptenen inträdde. Han var klädd i uniform, och hans ansigte var mycket blekt; men det förrådde icke den minsta sinnesrörelse. Han helsade på baronessan med denna stela artighet, som man bevisar en person, hvilken man sger för första gången. Gud hade säkerligen haft medlidande med Martha och uppfyllt hennes bön, ty äfven hon beherrskade sig nu så fullkomligt att det skulle ha varit omöjligt äfven för en uppmärksam iakttagare att märka det hon förut stått i ett intimare förhållande till eller ens varit bekant I den man, hvilkens helsning hon nu besvarade. — Fru baronessa, sade generalen, tillåt mig