Dagens Nyheter – 16 januari 1868, sida 1

vå mig, på der gamle soldaten, som dragit i fält, för att tjena sitt fosteriand, och hvilkens tanke i hvarje timma ilar öfver hafvet till er. Martha kunde icke längre bekämpa sin rörelse; hon kastade sig i sin makes famn och hviskade, snyftande: — Ack! min herre, ni är ädel och god, och jag skall bedja Gud låta mig länge lefva, för att göra er lycklig. Hon började hålla af sin man! Generalen hade så hastigt blifvit förflyttad till höjden af sällhet, att han nästan fattades afen svindel. Denne man, hvilken alltid förblifvit lugn och kall midt i stridens hetta, begynte darra såsom ett barn, och i hans starka bröst bultade hjertat med samma styrka som hos en förälskad yngling. Samma afton lemnade kustvakten Martin ett bref till löjtnant Hector Lemblin, just då baron de Ruvigny och hans unga hustru anträdde resan till Paris. Brefvet lydde sålunda: Herr de Ruvigny kom tillbaka i morgse. Denne man har ett hjerta af guld; han älskar mig med sin själs hela värma. Jag har till och med sett honom ligga på knä för mig, kyssande mina händer och talande kärlekens språk; Ni måste glömma mig, likasom jag å min sida skall glömma er. Gud skall förläna oss båda styrka dertill. Och nu säger jag er farväl för evigt... ty jag måste det! Jag återser er aldrig mera. Martha. Tre dagar sednare stod en förspänd resvagn utanför det lilla hotellet vid Babylonegatan. Tvenne betjenter voro sysselsatta med att fastbinda generalens kappsäckar bakpå densamma. Herr de Ruvigny var inne hos sin maka; han höll hennes händer i sina och beredde sig att säga henne ett ömt. farväl. , — Ah! utbrast han plötsligen, klockan är nu nio. Min nye adjutant låter vänta på sig...