Dagens Nyheter – 15 januari 1868, sida 2

— Min far! min syster! hviskade hon. Frestaren förstod att han aldrig skulle vinna seger öfver den, som skyddades af en sådan egid. — Farväl då, sade han, farväl för alltid!... Skjut ut vår bräckliga julle, ropade han åt fiskaren, i det han hoppade i båten, och ro af alla krafter! Då tog den fattige kustvakten baronessan de Ruvigny i sina armar och bar henne upp till slottet. Ingen af tjenarne hade ännu lemnat köket, der en språksam berättare nu som bäst omtalade en spökhistoria, hvilken fängslade alla åhörarne. När baronessan de Ruvignys kammarjungfru kom in i hennes sängkammare, för att kläda af henne, fann hon henne redan liggande i sin säng. Hon var blek, men tycktes icke befinna sig illa. Minnet af hennes far och syster hade segrat öfver hennes kärlek, och det föll aldrig hennes kammarjungfru in att misstänka, det hon någonsin varit i fara att svika sin pligt. Följande dagen var Martha helt lugn, då hon lemnade sitt rum. Hon hade beslutit glömma Hector, ty hon ville älska sin man och genom ett lif af försakelse försona sitt ungdomsfel. Den stackars qvinnan hade hela natten bedt till Gud om nåd och kraft, och bönen hade gifvit henne styrka. Herr de Ruvignys frånvaro hade förut varit henne likgiltig; nu önskade hon ingenting högre än att han snart måtte komma tillbaka, och på samma gång hoppades hon aldrig mera få återse den brigg, ombord på hvilken Hector befann sig. Hon tillbragte hela dagen ensam på altanen, spejande öfver hafvet, och så ofta hon blef varse ett hvitt segel vid horizonten, darrade hon ofrivilligt. Men seglaren passerade och försvann åter i fjerran; utan allt tvifvel var briggen redan långt borta.