Dagens Nyheter – 15 januari 1868, sida 2

— i —— — — --—-—-—-—-— —r rv ——— stormen, som hven, allt var egnadt att sätta en vild, poetisk prägel på de tvenne älskandes sista möte. — Martha, sade officeren, när man är aderton år, skön och älskad, bör man icke afstå från hoppet om lycka här i lifvet, äfven om man drabbats af en stor olycka... Farväl... Glöm mig ..-. 2 Tror ni väl då, jag kan lefva? utropade hon. — Hör på, svarade han, lydande en ögonblicklig ingifvelse, vill ni att vi genom en enda handling skola göra allt hvad som skett ogjordt och bereda oss helt andra lefnadsöden än vi eljest ha att vänta? Hon spratt till och såg frågande på honom. — Vill ni, fortfor han, förbytå vår sorg i en oändlig glädje, vill ni lefva i ett paradis, i stället för i evig längtan och försakelse? — Tala ... hviskade hon, med darrande stämma. t Han utsträckte sin hand mot horizonten. Ett svagt ljus lyste långt ute på hafvet. — Ser ni ljuset der borta? Det kommer från en lanterna, upphängd i masten på en brigg, som skall afgå direkte till Amerika. Ser ni denna båt? Den har hitfört mig ensam, den kar föra oss båda tillbaka ombord på briggen. Vill ni fly med mig? — Fly! utropade hon med förskräckelse. — Ja, återtog han med värma, vill ni följa mig? Vi fara till verldens ända och sammanviga oss inför Gud, som ser vår kärlek. Men i detta ögonblick framställde sig en dyster bild för Marthas ögon. Det var bilden af en gubbe, klädd i sorgdrägt och lutad mot en ung flicka, som utgjöt strida tårar och uppsände brinnande böner till himmelen... Den gamle sörjde ötver den skam som fläckade hans ädla namn, han böjdes mot marken under tyngden af den vanära, som hopat sig öfver hang hufvud.