Dagens Nyheter – 15 januari 1868, sida 2

icke dödat henne, men den hade utplånat minnet af allt som händt sedan den dag då hon sista gången var lycklig, den dag då hon och Hector Lemblin togo afsked af hvarandra och svuro trohetseder. Hon glömde hvad hon sedan dess lidit, hon glömde att hon ingått äktenskap med en annan man, hon glömde att hon icke längre var en oskyldig flicka, hon glömde att det fanns någon som hette baron de Ruvigny, med ett ord, tanken på Hector hade så helt och hållet upptagit hennes själ, att hon var oförmögen att tänka på något annat. Hon steg upp, helt rask och stark, och sade, under det glädjen lyste ur hennes ögon: — Hvar är han? hvar är han? — Kom, sade Martin, Han är der nere vid foten af klippan... Han väntar er... De båda älskandes omfamning var lång och brinnande. Fiskaren och kustvakten, som stodo på afstånd, hörde några enstaka smekord, kyssar och suckar. Men plötsligen vaknade det lyckliga paret ur sin ljufva dröm, och detta uppvaknande var förfärligt. — Gift! ropade officeren i dyster ton. — Gift! gift! upprepade han med förtviflan. Afven Martha kom nu ihåg, att hon icke längre hette fröken Chastenay utan var baron de Revignys maka. — 0! sade hon; förlåt mig... Hector... förlåt mig... men jag trodde ;er vara förlorad för alltid. Och Martha lyftade sina tårfyllda ögon mot himmelen. Hector vände sig till henne; uttrycket i hans ansigte var förändradt; han såg ut som en man hvilken inom sig utkämpat en svår strid och fattat ett bestämdt beslut. Natten var mörk; hafvets vågor stego allt högre. Den branta klippan med slottet på,