Dagens Nyheter – 15 januari 1868, sida 2

Nedanför altanen såg hon kustvakten orörlig på sin post. Det var nu icke Martin utan hans kamrat. Martha afvaktade med orolig längtan den timma, då vaktombytet skulle ske. Hon hade behof af att se Martin och att språka med honom, såsom man språkar med en vän... Qvällen kom; vaktkarlen rustade sig till att gå hem och det dröjde icke länge förr än han blef aflöst af en annan man. Då klappade Marthas hjerta hårvdt, och lätt som en hind skyndade hon ned på klippan till kustvakten, som satt med ryggen vänd mot slottet. Vid ljudet af hennes steg, vände han sig. om... Martha uppgaf ett rop... Det var icke Martin... Den man, hon hade f ramför sig och som bar vanlig kustvakt-uniform samt hade em bössa i handen, var Hector Lemblin. — Ni! utbrast hon förskräckt. — Jag har velat döda mig men jag har icke haft styrka dertill, förrän jag fått säga er ett sista farväl. — Min Gud, min Gud! sade hon, jag hade dock lofvat glömma er för alltid. — Martha, återtog Hector, jag har stört er lefnads lugn... förlåt mig... försök att vara lycklig... — Hector! — 0! yttrade han i en ton af kall beslutsamhet, ett lif utan kärlek, är en källa utan vatten. Mörkret och döden äro att föredragå framför ett sådant lif... Jag skall döda mig; störta mig utför denna klippa, och det redan i natt... Vågorna skola omfamna och bortföra min kropp samt aftvätta mitt blod från klippväggen ... Farväl, Martha... — Jag vill icke att ni skall dö, och ni får icke dö... ty jag älskar er, hviskade hon helt sakta. (Forts.)