Dagens Nyheter – 15 januari 1868, sida 1

4 Himmel! utbrast Martha. Vill ni då döda mig — Hoppas, sade kustvakten; hoppas, fru barOnessa... Och derefter tillade han lifligt: Re Den der båten, som kom för en stund seMartha darrade; hon höll på att svimma. Blodet cirkulerade icke längre i hennes ådror och perlor af kallsvett frambröto på hennes panna. — I denna båt, fortfor Martin, befunno sig tvenne män... Marthas tillstånd tycktes blifva ännu mera betänkligt. — Mod, min fru, mod! hviskade kustvakten. Darra icke, utan var lugn... En af desse män var en officer. Baronessan uppgaf ett rop. — Och han lemnade mig det här brefvet, fortfor kustvakten, änder det han uppehöll Martha, var nära att digna ned. Läs, min fru, läs! Baronessan kastade en blick på utanskriften, och hon uppgaf åter ett rop, men denna gång var det ett glädjerop. Hon hade igenkännt hans stil — han var således icke död! Med darrande hand bröt hon brefret och läste begärligt följande rader: Martha, min kärlek, mitt lif, Gud har icke velat skilja 088 åt! Jag lemnades qvar på slagfältet; ty man ansåg mig vara död; men jag lefver ännu... Jag togs till fånga af araberna, och har nu flytt samt återkommit. Er kärlek har varit min talisman... Martha, min högt älskade, jag måste se er, jag måste det! Vägra icke min bön... Jag är — den som lefver blott för er, jag är Hector. Någonting sällsamt, obeskrifligt, ofattligt, försiggick nu i baronessans hjerta. Glädjen hade