Dagens Nyheter – 15 januari 1868, sida 1

öfverlagt med sig sjelf, huru han skulle framställa sitt ärende och fattat sitt beslut. — Jaså, är det ni, Martin? frågade Martba. — Ja, fru baronessa. — Behöfver ni någon bjelp af mig? — Nej. — Nå, hvad vill ni då? Kustvakten satte sig bredvid henne med en gammal soldats vanliga dristighet, men ådagalade dervid på samma gång den djupaste vördnad. Han vågade fatta hennes hand och hviskade helt rörd: — Fru baronessa, ni är så göd att hela verlden bör älska er... Martha misstog sig om syftemålet med dessa ord. Hon trodde att han ändock, trots sitt förnekande, ville göra någon framställning, hvars beviljande för honom var af den största vigt; och hon andades åter fritt. — Jag har en far och en syster, som älska mig, svarade hon, utan att draga tillbaka sin hand, hvilken den gamle krigaren fortfarande höll i sin, — Finnes då ingen annan, utom dessa båda, som håller er kär? frågade han. — Min man... stammade hon. — Ån vidare? Martha skakade hufvudet. — Ingen mera, svarade bon med en suck. Martin tycktes blifva förvånad. — Min fru, yttrade han med allt djupare rörelse, jag är blott en fattig stackare, men ni har varit god som en engel mot mina barn; och likasom jag, i fall någon visade er missaktning, skulle döda honom såsom en hund, likaså skulle jag vara stum som grafven, i fall ni behöfde en vän att anförtro era sorger åt. Martha tryckte hårdt kustvaktens hand. — Martin, sade hon, ni har ett godt hjerta, och om jag här behöfde söka en förtrogen,