Ikades stranden med hastig fart. Det kunde ze vara en fiskarebåt, och ännu hade det icke ifvit nog mörkt, för att Martin skulle kunna lurendrejare vara i farten. Emellertid spände n hanen på sin bössa och klättrade ned utr klippans ena sida samt kom till den dervid belägna stranden, just då den lilla farsten lade i land. Tvänne män stego derur.. Den ene var en kare från Fåcamp, som Martin väl kände h visste vara den djerfvaste och skickligaste iman utefter kusten. Den andro var en man af omkring trettio hvilkens ansigto var till hälften doldt gem det breda skygget på hans hatt, och som n hufvud till fot var insvept i en vid kappa. ns kortklippta hår och uppåtvridna mustaver tycktes angifva att han till yrket var itär. — Hvem der? frågade kustvakten, — Vänner, svarade den okände. Jerefter betraktade ban Martin uppmärksamt i sade till honom: : . — Vi äro inga lurendrejare; visitera båten, ni så för godt finner. Vi ha ingenting i 1. — Jag tror det, herr officer, en okände spratt till. — Ni har varit soldat? frågade han. — Ja, herr officer, jag är en f. d. artillerist. -— Min vän, återtog officern — ty det var kligen en sådan — om jag skullo bedja er a mig en tjenst, hvarigenom er pligt icke blefve åsidosatt, ville ni uppfylla min bean? Ni har gissat rätt, jag är en officer. Om jag icke behöfver lemna min post, Nej, det behöfver ni icke. I sådant fall skall jag gerna lyda er. eu okände förde Martin några steg bort