Sedan Han fullgjort dessa bestyr, hade han lemnat Martha på Ruvigny och sjelf rest till Paris, för att träffa krigsministern. Först när den unga baronessan blifvit ensam, insåg hon hela vidden af den uppoffring, hon gjort för att tillfredsställa sin far, då hon gilto sig med herr de Ruvigny. Å Under denna ständigt molnhöljda himmel, i denna kalla, dystra boning, omgifven af denna ödsliga natur och förföljd af den i striden fallne Hectors skugga, måste Martha allt mer och mer aftyna. Hon led af denna förfärliga hemsjuka, som bemäktigar sig landsflyktingar, isynnerhet sådana, som koncentrerat hela sin ömhet på några få personer. Som hon endast hade omkring sig tystlåtua tjenare, hvilka voro oförmögna att fatta Orsaken till hennes bedröfvelse, och icke hade det ringaste umgänge med grannarne, hvarigenom hon eljest skulle ha kunnat blifva förströdd, plägade hon tillbringa hela dagar alldeles ensam, sittande på altanen åt hafssidan. Från denna altan ledde en spiraltrappa ned till klippan, hvarå slottet var uppfördt och som framsköt ett stycko öfver det nedanför böljande hafvet. Längst ut invid klippans brant stod eller satt jemt och ständigt en man, synbarligen på vakt. Martha förnam att han hörde ull kustbevakningen och att det var hans sorgliga pligt att tillbringa sin tid, så der sväfvande mellan himmel och jord. Den unga baronessan, hvilkens enda nöje det var att betrakta det rörliga hafvet, började slutligen intressera sig för vaktkarlen, hvilken hon alltid fann på samma plats, med ögonen uppmärksamt följande hvarje fartyg eller båt som passerade. Hon gick ibland ned-för den förut omtalade trappan ända till det ställe, der mannen stod,