Dagens Nyheter – 11 januari 1868, sida 2

jag har sjunkit ned i laster och brott... jag som genom kärlek till en man, sådan som ni var, skulle ha kunnat blifva lyftad ur den djupa dy, i hvilken jag fallit, jag försmådde er, jag trampade ert hjerta under mina fötter... — Ack! utbrast Gontran, hvad gör väl allt detta, om ni nu älskar mig... I detta ögonblick inträdde Giacomo i rummet. Han tycktes må förträffligt. Leona uppgaf ett rop. Hon kastade sig mot Gontrans bröst, slingrande sina armar om hans hals och utropade i lidelsefull ton: — Ja, jag älskar dig! Var hon icke besynnerlig denna qvinna? Och dock finnas sådana karakterer som hennes blott alltför ofta i verkligheten. Mannen, då han ådagalade styrka i vilja och arm samt mod i bröstet, fängslade henne oemotståndligt. Hon beundrade kraften, äfven om denna framträdde i handlingar, hvilka på samma gång vittnade i lika hög grad om hjertlöshet. Mannen, som befaller, som trotsar, som icke böjer sig för någon ännu starkare — se der hennes ideal. Följande dagen lemnade Gontran och Leona la Pulcinella, och tvänne dagar sednare hade man kunnat se dem arm i arm promenera på däcket af ett fartyg, som seglade till Frankrike. Under de fem dagar, sjöresan varade, glömde Gontran, genom hvilken förfärlig öfverenskommelse han köpt Leonas kärlek. Men i det ögonblick, då de två resenärerna stego i land uti Marseille, varseblefvo de på stranden en man, hvilkens åsyn kom Gontran att darra och blekna. Det var öfverste Leon, som väntade dem. Han tog markisen under armen och sade: — Nåväl! är ni nöjd med vår komedi? De tre kamrater, jag skickade med er, ha väl gjort sin sak förträffligt, kan jag tro? — Ja, det ha de verkligen...