Dagens Nyheter – 11 januari 1868, sida 2

Om banditen troget upprepade hennes förtviflade ord, skulle Gontran, såvida han ej var: en tigernatur, komma till henne. Gontran infann sig verkligen efter en stund. Vid hans åsyn uppgaf Leona ett af dessa glädjerop, hvaraf endast en qvinna som älskar är mägtig, och skyndade emot honom med öppna armar. Men Gontran hejdade henne med en åtbörd. — Hvad vill ni mig, min fru? frågade han. — Jag vill bedja er göra ett slut på mina lidanden. Plåga mig icke längre, jag besvär er derom! — Jaså, ni lider verkligen? yttrade Gontran hånleende. — Ja, ingen afgrundsande kan pinas värre än jag. — Och hvari består ert onda, om jag får vara nog djerf att fråga? Hon fästade på honom en sådander magnetisk, talande blick, som så många gånger hade kommit honom att darra af sällhet. Derpå föll hon ödmjukt på knä för honom och fattade hans hand. — Säg mig, sade hon, i det hon tryckte handen mot sitt bröst, har ni icke ännu hämnats tillräckligt? Om man betänker, huru förälskad Gontran var uti Leona, inser man lätt att den passionerade handtryckningen icke kunde annat än sätta hans känslor i en häftig svallning; dock bibehöll hans ansigte samma lugna uttryck. — Ni misstager er, sade han. Ert beteende visar att ni tror er ha Giuseppe, den ende man ni kunde älska, framför er. Men det är i stället jag, den förskjutne, som icke förmått vinna ert tycke... — Tala icke mera så! ropade hon otålig; ty jag älskar er med hela min själ; och på samma gång fasar jag både för er och mig sjelf. Vet ni, jag tycker mig vara så afskyvärd...