Dagens Nyheter – 11 januari 1868, sida 1

kadt försvarade sig. De ha dödat två karlar för oss och Giacomo: har fått ena axeln krossad. Han kan numera icke användas till någonting; det är skada, ty Giacomo var den ende ibland italienarnue, som dugde till något och visste hvad han gjorde. — I så fall är det bäst att vi göra oss af med honom, sade Gontran kallt, hvartill tjenar det att mata en odugling. Då Leona förnam dessa ord, spratt hon till. Denna qvinna, som älskat en lönnmördare, darrade vid dessa Gontrans ord. — Han är ett vidunder! sade hon inom sig helt naivt, utan att tänka på sitt förflutna lif. — Sluta din berättelse, sade markisen; hur gick det sedan? , — Engelsmännen, återtog rösten på franska, försvarade sig tappert och om vi icke haft våra karbiner, hvilka träffade säkrare än deras pistoler, och Giacomo icke kommit med förstärkning åt oss, skulle de ha kommit undan; ty italienarne flydde. — Nå, fortfor Gontran, äro de döda? — Ja, alla tre. — Och de begge betjenterna? — Likaledes, kapten. — Huru mycket pengar funno ni i vagnen? — Jag vet ej så noga; vi fingo ej tid till att räkna. Allt hvad jag kan upplysa är att vitagit en plånbok, späckad med sedlar och en påse guld; se der allt. Leona som lyssnade med återhållen andedrägt, hörde klangen af guldmynt, som föllo på bordet. Man sysselsatte sig alltså med att räkna penningar. — Den ädle markisen de Lacy är minsann tjuf i stor skala, tänkte hon. I salen hördes ånyo steg; ljudet af dessa var tungt; så att man hade anledning antaga att de gående buro en tung börda. Nu tyckte sig Le