Dagens Nyheter – 10 januari 1868, sida 3

— Nåväl, min sköna väninna, sade han, hur finner ni denna tillflyktsort? — Förträftlig, svarade florentinskan, som försökte skämta. — Godt! ni har ännu ej sett er omkring, men ni får god tid dertill. När ni blifvit mera hemmastadd, skall ni få åtfölja mig på mina ströftåg. Låt mig nu få visa er er blifvande bostad. Med dessa ord sköt Gontran undan en del af det röda draperiet och tryckte på en uti panelningen dold fjeder. En dörr öppnades, varigenom ångande vällukter och ett mildt ljussken strömmade Leona till mötes. — Kom, kom! sade Gontran. Nu införde han henne uti rummet, som var mycket mindre och erbjöd en helt annan anblick än den utanför liggande salen. Det var en liten i grått dekorerad, förtjusande sängkammare, inredd med den mest utsökta smak och lyx. I alla fyra hörnen stodo blomsterbord fyllda med de sällsyntaste växter, öfver det hela kastade en ifrån taket nedhängande alabasterlampa ett mystiskt skimmer. Leona uppgaf ett rop af öfverraskning. — Ni ser, yttrade Gontran leende, att ert fängelse ej är afskräckande. Ni finner här allt som kan förströ er ensamhet. — Är jag då en fånge? yttrade hon med förakt. — Ja. — För hur lång tid? — För alltid, svarade han kallt. Leona sänkte darrande hufvudet; hon var dömd. — Giaeomo, grefvinnans sup, ropade Gontran. Likasom hade ett andeväsende lyssnat till Gontrans stämma, visade sig genast Giacomo och inrullade ett litet bord, hvarpå en delikat sup6 var uppdukad.