Dagens Nyheter – 10 januari 1868, sida 3

Åtföljd af Giacomo, lemuade Gontran rummet Den unga qvinnan nedsjönk på en stol och hörde dörren läsas igen. Hon var verkligen enfinge — —————— —— — Oaktadt sin energiska natur, vacklade likväl Leona under tyngden af de många sinnesrörelser, som på några få timmar hopat sig öfver henne. . Med hufvudet emellan sina händer och med till hälften slutna ögon, satt hon länge försjunken i tankar, och glömde Giacomos supt; i stället började hon öfverväga sin ställning. Gontran de Lacy, denne man, hvilken hon så grymt gäckat, och som hon ännu för några timmar sedan föraktat, hade genom sitt sista uppträdande hos henne väckt en besynnerlig känsla af hat och hemlighetsfull sympati. Denne man, som för ej längesedan suckat vid hennes fötter, hade upphört att älska henne och talade nu till heune i en befallande ton, Denna sista tanke upptände i florentinskans barm en häftig vrede. Det var uu hon som låg förödmjukad vid hans fötter. — Ah! mumlade hon förbittrad, jag vill ej älska honom, jag vill det ticket... heldre dö!.. Hon uppsteg. Lydande denna instinkt, som alltid uppenbarar sig hos dem, som förlorat friheten, fattades hon af den dåraktiga tanken, att hon skulle finna någon utgång, någon hemlig dörr, hvarigenom hon kunde fly. Skummande af raseri, undersökte hon med gnistrande ögon .— lik vilddjuret, som i alla rigtningar genomlöper sin bur och ursinnigt biter i dess jernstänger — sitt förtjusande fängelses väggar. (Forts.)