Dagens Nyheter – 10 januari 1868, sida 2

Han såg nu i sin tur på henne och började skratta. — I sådan händelse, fortfor han med lugn, skulle Giacomo genast ha skjutit er för pannan. Hon ryste och sade med låg röst: — Hvad är ni då för en man? Dessa ord uttalades i en ton af den varmaste beundran. — Lyckligtvis, återtog han, blef det ingenting utaf med ert afdagatagande. Den mest beklagansvärde är emellertid jag; ty jag har älskat en qvinna, som visat sig vara ovärdig min kärlek derigenom att hon föredragit en feg stackare framför mig. En blixt af vrede skjöt fram ur Leonas mörka ögon. — Ni är föga ädelmodig, sade hon. Döda mig då genast heldre än att förolämpa mig. — Nej! utropade Gontran hånande. Om jag dödade er nu, skulle ni slippa undan alltför lätt. Ni skulle då icke få tid till att lida... Den unga qvinnan kände att hon började darra. — Röfvarelifvet, fortfor Gontran, har en mängd behag, som jag, den tiden då jag var ett pariserlejon, icke kunde ana. De heta striderna, den ständiga fara, i hvilken man sväfvar, den blinda lydnad, som visas anföraren, de nattliga expeditionerna och de glada orgierna i underjordiska hålor... o! grefvinna, ni kan icke göra er ett begrepp om, huru angenämt allt detta är! Florentinskan betraktade Gontran, och för första gången tillstod hon för sig sjelf, att han egde en högst ovanlig manlig skönhet. Zn långsam reaktion försiggick inom henne; Gontran intog småningom Giuseppes plats i hennes hjerta, och hon undrade öfver att hon kunnat lefva tillsammans med en sådan man ett helt år, utan att märka hans förträffliga egenskaper. Gontrans yttranden andades en bitande ironi. — Ni har trampat mitt bjerta under era föt