Dagens Nyheter – 10 januari 1868, sida 2

och pekade på en brant och hög klippa, å hvilken ett gammalt slott var uppfördt, hvars byggnadsstil erinrade om medeltiden och dess råa seder. Det var la Pulcinella. Några fönster här och der voro upplysta. På motsatta sidan af den öppna platsen hade mår nan nyss höjt sig öfver skogen och belyste nejden. Aldrig hade man sett en röfvarekula, ett örnnäste, ett falkbo med mera lämplig belägenhet, Leona betraktade med rörelse den dystra boningen, i hvilken hon skulle lefva såsom fånge, och hon frågade sig sjelf, om det verkligen var till denna Giuseppe tänkt föra sin brud. Hennes öfverraskning blef ännu mycket större, då hon kom närmare och fann att byggnaden, långt ifrån att vara nyreparerad, såg ut som hade en eldsvåda förhärjat densamma. Endast en del deraf tycktes vara beboelig, ehuru murarne öfverallt voro svärtade af lågorna och spruckna. Gontran gissade att Leona var förvånad och sade till henne: — Om den stackarn, grefve Giuseppe, lefvat tre timmar till och kommit hit, skulle han ha uppgifvit höga rop och trott sig drömma. Han hade låtit iståndsätta slottet, så att det för några dagar sedan erinrade om en modern villa, i stället för att se ut som en gammal riddareborg ifrån medeltiden. Ni skulle ha dött af ledsnad, sköna fru, om ni nödgats dväljas i en sådan lokal... Men jag har varit omtänksam, jag har användt alla möjliga förstöringsmedel, för att förskaffa slottet det utseende af ruin, som det nu har, och som icke kan annat än i hög grad behaga ett fruntimmer med er rika inbillningskraft. Jag hoppas att ni sätter värde på denna min uppmärksamhet. Endast er egen våning kan bebos; de öfs riga rummen ha himmelen till tak.