Dagens Nyheter – 10 januari 1868, sida 1

Ben oeroliga sinnesstämningen i Paris. Under förra året har i Paris begynt uppenbara sig en stark förändring i förhållandet mellan regeringen och massan af befolkningen. Förr var den sednare på det hela belåten, ty de storartade byggnadsföretagen hade lemnat rik arbetsförtjenst och åtskilliga svindlande spekulationer, i hvilka de smärre medborgarne voro deltagare såsom aktieegare, visade icke förrän år 1867 huru illa de slagit ut. Kejsaren var ock länge omgifven af den nimbus, som bildat sig omkring honom genom framgången af hans statskupp samt genom hans lyckliga krig på Krim och i Italien. Denna nimbus är skingrad. Det kostsamma och misslyckade försöket att medelst franska bajonetter upprätta ett kejsardöme i Mexiko; Napoleons oförmåga eller ovillighet att förskaffa Frankrike några fördelar i utbyte mot den neutralitet han iakttog under kriget 1866 mellan Preussen och Österrike, och med stöd af hvilken Preussen vann sin stora utvidgning; hans eftergift för Nordtyskland, då detta förbjöd holländska regeringen att sälja Luxemburg åt Frankrike; kejsar Maximilians afrättning, som Napoleon var anledningen till, emedan han fört Maximilian till Mexiko; de gifna, men icke hållna löftena om tryckfrihet och föreningsfrihet; rättegångarne mot arbetare som i större antal ingått föreningar för fredlig strid mot arbetsgifvare; missväxten som fördyrat lifsmedlen och vållat arbetslösket; slutligen den ökade militärbördan, utan att andra skyldigheter till staten blifvit lättade; — alla dessa motgångar bilda ett syndaregister, som befolkningen i Paris lägger den alldeles enväldige herrskaren till last och öfver hvilket den börjar allt mer och mer högljudt knota. Ett prof af hvad parisare tillåta sig nu, och hvilket de ett år förut icke skulle vågat, är följande: Nyårsafton gafs på Port Saint Martinteatern första representationen af årsrevyn eller nyårspjesen, hvari den bekanta sångerskan Schneider (hvilken många gånger uppträdt såsom Storhertiginnan af Gerolstein och är känd för ett excentriskt uppförande) behandlas på ett sätt, som är allt utom skonsamt. Detta misshagade en åskådare, hvarför han hvisslade så mycket fan förmådde, ehuru den öfriga publiken stormande applåderade pjesen. Man hade ånyo lugnat sig, då plötsligt en polistjensteman uppträdde för att uppmana hvisslaren att lemna salongen. Men, då denne icke ville gå, kallade polistjenstemannen tvenne gensdarmer till hjelp. Den, som hvisslat, satte sig till motvärn och höll sig fast vid balustraden. Han drogs derifrån och släpades på det våldsammaste sätt ut ur salongen. Men nu tyckte publiken, att det gick för långt. Hela publiken reste sig som en man och fordrade, under ett förfärligt ovisen, att mannen skulle åter släppas in i salongen, emedan han var i sin goda rätt. Dircktören framträdde på scenen för att tala till publiken, men då blef uppträdet ännu värre. etta räckte ungefär en qvart, och man började redan att förstöra teaterns inredning, då mannen ånyo syntes på sin plats. Polisen hade blifvit orolig, då den såg hvilket oväsen den väckte genom sitt uppträdande, och gaf derför efter för publiken. Poliskommissarien måste till och med söka att lugna personen, som han låtit föra ut, då denne yrkade på att blifva häktad. Publiken mottog månnen naturligtvis med jubel. . Denna händelse är betecknande för pariserförhållandena. För ett år sedan skulle icke någon vågat ens att knysta. Den ovilja, som publiken yttrade vid polisens uppträdande, bevisar för öfrigt, huru det jäser och kokar i sinnena och huru gerna man begagnar hvarje den minsta anledning för att gifva luft åt sitt missnöje. . i Ett telegram som vi i går erhöllo och på annat ställe i detta nummer meddela, ger vid handen att inom en vecka derefter ett ännu våldsammare uppträde egt rum 1 Paris. Nära en storartad öppen plats, kallad Chateau I Eau, helägen vid slutet af den långa boulevardsträcka, som bär de olika namnen Boulevurd des ttaltiens, Boulevard S:t Martin, Boulevard S:t Denis m. fl., äro några isbanor anlagda, på hvilPP 4 . RA PA ee mö