Dagens Nyheter – 9 januari 1868, sida 3

Grefven fortfor att darra och han svarade intet. — Jag är fattig, återtog Gontran; jag har blifvit röfvare, och som den qvinna, med hvilken du gift dig, af kärlek till mina penningar var mätress åt mig, har jag fått i mitt hufvud att jag skall återtaga både de förra och den sednare. Förstår du? Och Gontran hånskrattade, under det han talade sålunda. — Har jag icke resonnerat förståndigt, min fru? fortfor han, vändande sig till Leona. Visa mig den godheten att gifva mig ett råd. Leona teg, men hon kastade på Gontran en blick, som tycktes säga: — Hvarföre har ni då icke alltid varit sådan ni nu är? — Emellertid, återtog Gontran, vänd till Giuseppe, är jag ändå hederligare än du. Jag skulle kunna döda dig eller aftvinga dig allt hvad det kan falla mig in att fordra, ty jag har ditt lif helt och hållet i min makt: men jag föredrager att lemna dig tillfälle till att försvara dig. En af mina män har med sig två värjor och två pistoler. Välj det vapen, som bäst passar dig. Leona skall vara segrarens belöning. Grefvens tänder skallrade — ett! tecken till att han var mycket förskräckt. — Nåväl, låtom oss skynda, utbrast Gontran, i det han helt oförmodadt fattade honom i armen och ryckte honom ned ur vagnen. Välj... — Nåd! mumlade Giuseppe. Gontran vände sig till Leona och yttrade med köld: — I sanning, min fru, ni har dålig smak. Hur kan ni älska en feg man? Leona rodnade. I detta ögonblick liknade hon en sårad tigrinna. Hon skyndade till sin man och sade, under det vredens eld flammade ur hennes ögon;