Dagens Nyheter – 9 januari 1868, sida 3

— Men så döda då denne man, eländige! Döda honom då ! Giuseppe var blek och iakttog en envis tystnad. Florentinskan tog en värja från en bland banditerna och sökte sätta den i händerna på grefven, Han mottog vapnet, men släppte det straxt, så att det föll till marken, dervid framkallande ett doft, klingande ljud. — 0, fege, eländige usling! Nedrige, föraktlige stackare! ropade Leona ursinnig. Och hon upptog värjan samt slog med flata klingan denne man i ansigtet, hvilken visade sig alldeles ha glömt bort sitt förra yrke. Denna förolämpning återgaf grefve Giuseppe en smula energi; han ryckte i sin tur vapnet ur Leonas hand och störtade mot Gontran, i det han utstötte ett vildt skri af raseri. Markisen mottog helt lugn hans anfall, och skicklig som han var, behöfde han icke många sekunder för att afväpna sin motståndare. Så snart detta skett, rigtade Gontran spetsen af sin värja mot hans bröst. — Ditt lif tillhör mig, sade han åt honom. — Nåväl, skrek Leona, utom sig; döda honom då! — Visserligen är det min mening att hämnas, utbrast Gontran; men jag vill vara ädelmodigare än du var. Du beröfvade mig min förmögenhet och min älskarinna; jag skulle kunna återtaga både den ena och den andra; dock vill jag låta dig välja. Leona skälfde af vrede och kastade en blick af hat på Gontran och derefter en annan af förakt på Giuseppe. — Välj, fortfor markisen, mellan Leona och din förmögenbet. Lemna den förra åt mig. eller också underteckna en invisning å fem hundratusen francs och för din hustru med dig. — Aldrig! mumlade grefvyon,