Dagens Nyheter – 9 januari 1868, sida 2

— Tag era pistoler, sade hon till sin man: och försvara er! — Åh! svarade han, hvad tjenar det till? Det är väl några af mina gamla kamrater, som fortsätta med yrket och tro att vi äro rika engelsmän, kan jag förmoda. Lyckligtvis skola de känna igen mig, om blott jag visar mig. Men två nya kulor passerade tätt förbi grefvens öron och genomborrade tvänne hästar, som naturligtvis genast stupade. Nästan samtidigt rusade omkring tio män fram till vagnen och ropade på italienska: — Gifven er! Eller ock äro ni döda i nästa ögonblick! — Hå, mina vänner, genmälde Giuseppe, i det han böjde sig fram, utan att ens bry sig om att först upptaga de pistoler, han hade förvarade i en vagnslåda, känna ni icke igen mig? Jag är grefve Giuseppe... Kommen närmare! En af banditerna nalkades och sade, ödmjukt bugande sig: — Ack, ers nåd, vi bedja tusen gånger om ursäkt; man underrättade oss i morgse att en tysk furste skulle komma att passera denna väg, och vi trodde att det var han som åkte i det här ekipaget. — Giacomo! utropade Giuseppe. Giacomo, min löjtnant! — Ja, kapten. — Du stråtröfvare! — Ni har ju sjelf varit det. — Men du är rik nu, vet jag, sedan du fick vara med på delningen, — Åbja, men... — Hvad vill du säga? — Jag fann det lugna lifvet tråkigt, ers nåd. — Och du har åter börjat idka det gamla yrket? . — Ja, som ni ger.