Dagens Nyheter – 9 januari 1868, sida 2

— Nu förer du befälet öfver mitt folk, din skälm, kan jag tre? — Nej icke jag, ers nåd. — Huru! skulle de ha valt någon annan än dig till sin kapten? — Ja, så står det till; jag är fortfarande löjtnant. — Det var ledsamt det, må jag säga, yttrade grefven. Men nu få vi icke språka längre... Du och de dina ha ställt till så att jag icke kan komma fram till mitt slott, förrän två timmar sednare än jag beräknat. Ni ha dödat flera hästar för mig. — Det rår jag icke för, ers nåd. — 8e så, hjelp nu mina betjenter ställa allt till rätta, så att vi kunna fortsätta resan, och farväl för denna gång! — Förlåt, ers nåd, men jag har icke förstått er. — Hvad behagas? — När man haft den äran att tjena under kapten Giuseppes kommando, har man lärt sig att icke låta en resande fortsätta vägen, utan att först åvägabringa en uppgörelse med honom. — Skurk! utropade grefven, skulle du väl våga arrestera mig? — Nej, icke jag, ers nåd. — Hvem — Kaptenen. — Det är ju jag. — Ni är det icke längre. — Nåväl, hvar är han då, din kapten? — Här, svarade en stämma, vid ljudet af hvilken Leona spratt till. En maskerad man hade i sin tur framträdt till vagnen. Han hade en pistol i ena handen, en dolk i den andra, och då han var på två a afstånd från grefven, slet han af sig maSKOn, Känner du igen mig? sade han till honom.