förmögenhet i arf. Men som den gamle herrn var uppfylld af en mängd fördomar och noga vidhöll den aristokratiska grundsatsen, att man kan bortgifva allt, utom sitt namn, ansåg han sig icke kunna med heder skänka någonting annat än sina penningar åt den yngling, för hvilken han intresserade sig, och som — det bör kanske tilläggas — förstått vinna hela hans hjerta. Emellertid lät Emanuel kalla sig herr de FlorsMontgory, och gubben var så svag för honom, att han icke kunde förbjuda honom att ens i detta ömtåliga afseende motsätta sig, hvad han, välgöraren, önskade. Men markisen kunde dö hvilken dag som helst, och då skulle hans brorson, baron de Fiors-Ruvigny, utan tvifvel låta offentlig myndighet, ifall så fordrades, ålägga den aflidnes universalarfvinge att återtaga sitt namn Chalambel, hvilket var alltför simpelt för en person, som trängtade efter ära och utmärkelse. Men om t. ex. herr de Flors-Ruvigny dog barnlös, som han var, hade man anledning förmoda att markisen, som naturligtvis icke ville att hans ädla namn för alltid skulle upphöra att finnas, ändock till sist .skulle beqväma sig till att adoptera Emanuel Chalambel. Den fjerde personen hade varit en intim vän till Gontran de Lacy. Det var baron de MortDieu, den siste ättlingen af denna ädla familj. Baronen var skyldig flera hundratusen francs, och hans stjufmoder, som beröfvat honom hans förmögenhet, ämnade gifva denna åt en af sina slägtingar, en kapten vid armån i Afrika. Endast i det fall att kaptenen skulle dö, kunde man hoppas att fru de Mort-Dieu skulle ändra beslut och låta baronen återfå hvad honom med rätta tillkom. Hvad slutligen beträffar den femte, förfalskaren, var han omkring trettio år-gammal och en fullkomlig typ för en utlefvad parisare. Hvarje drag i hans ansigte vittnade om en storm, som