Dagens Nyheter – 4 januari 1868, sida 3

ket underhåll utbetalas så länge barnet i familjen får sitt uppehälle och genom dess försorg får lära ett yrke. Ar barnet en flicka, erhåller hon vid 8 års ålder inträde i La Maison Eugene Napoleon, inrättadt med en kostnad af öfver 400,000 rdr, skänkte af staden Paris i stället för ett halsband af diamanter, ämnadt kejsarinnan till bröllopsgåfva, men hvilken summa hon hellre önskade använda så, att hon finge blifva fostermoder åt 300 fattiga, små flickor. Många andra sådana välgörenhetssällskaper finnas, hvilka stå under kejsarinnans särskilda beskydd. Sådana äro ett för betalning af skatt för mindre bemedlade, ett för utlösande och återställande af panter, ett för daglig utdelning af ved, kött och bröd, och hvilka alla åtnjuta frikostigt understöd af kejsarens och kejsarinnans enskilda kassa. Arkadia-klubben i Paris. En märklig och storartad institution inom franska lagstiftande församlingen är Arkadiernas klubb. Dessa hedersmän sammanträda i en lokal vid Arkadiagatan — deraf klubbens namn. Denna klubb, förr 200 man stark, räknar nu endast 80 medlemmar och utgör, så att säga, reaktionens blomma. Den har gjort till sin uppgift att alltid uppträda med imponerande majestät. Dess med-. lemmar hafva högtidligen förbundit sig att aldrig komma på utsatt tid till lagstiftande församlingens sammanträden. Men sedan den förste talaren talat den första halfva timman och druckit ur sitt första glas sockervatten, slås dörrarne upp och under tystnad, men med så mycket mera högtidlighet marschera arkadierna in i salen, Är talaren. en demokrat, genomfaras hans lemmar vid denna åsyn af en sakta darrning och rösten stockar sig i hans strupe. Men hos en regeringens man åter upplifvar den modet på ett förunderligt sätt, och de honungssöta fraserna flöda ännu ymnigare. För öfrigt är arkadiaklubben bildad efter samma mönster, som den för Frankrike egendomliga institutionen teater-kiackörerna. Våra läsare hafva tvifvelsutan hört talas om denna församling af kraftfulla arbetare, hvilka alla aftnar göra parterrerna på pariser-teatrarne osäkra och på ett tecken af en af direktionen anställd chef utbryta i ett nerfskakande bifall. Arkadiaklubbens ledamöter arbeta på samma sätt, som dessa klackörer. På öfversta bänken i lagstiftande församlingens sessionsrum sitter en representant, som förenar ett bibliskt namn med en mycket modern titel — baron Jeröme David. Om en demokratisk talare råkar att tala något för länge, utropar plötsligt denne Arkadiens chef: Slut: Slut! och åttio kraftiga representantstrupar instämma med sådan hätftighet i detta rop, att en motsägelse är omöjlig. Lagstiftande församlingens klackörer skilja sig endast från teaterns derutinnan, att de icke åtnjuta kontant erkänsla för sitt besvär. Skolorna och fängelserna i Massachusetts hafva nått en sådan fulländning, att de förtjena att rekommenderas till alla fackmäns synnerliga uppmärksamhet. Först för kort tid sedan har genom ett bref från styresmannen för straffanstalterna i nämnde stat den ovanliga framgång blifvit känd, med hvilken fångarnes arbete bedrifves i de anstalter, hvilka stå under hans ledning. Med afdrag af kostnaderna för straffanstalterna, inbesparas årligen 20 å 30,000 pund st. Dertilll kommer att tjenstemännen betalas högre, fångarne födas bättre och en stor mängd utgår förbättrad, ty något hvar har erhållit god öfning i ett handtverk. — Skolorna beskrifvas såsom fullkomliga mönsterskolor af Henry Latham, som nyligen bereste Amerika och i en samling bref skildrade rvesuitatet af sin resa. Staten Massachusetts, berättar han, hyllar den grundsats, att det är statens pligt att förskaffa de fattige den möjligast bästa undervisning och att denna undervisning bör vara fri. Kostnaderna för skolorna måste de skattdragande vidkännas; skolorna äro statsangelägenhet. Hvarje barns undervisning kostar ungefär 72 rdr. Denna anordning omöjliggör naturligtvis tillvaron af alla skolor utom statens. All slags affär, som i London, i England och på den europeiska kontinenten bedrifves med ungdomens undervisning, är äfvenså omöjliggjord, och samhällsmedlemmarnes inbördes likställighet befordras icke litet derigenom, att äfven de förmögnaste sätta sina barn i friskolorna. 1Latham såg i Boston öfverdomarens barn sitta bredvid den fattigaste medborgares, ja, till och med bredvid negergossar. Boston är också den stad, der jemlikheten mellan neger och hvit först utan tvång erkändes,