Dagens Nyheter – 4 januari 1868, sida 2

— Markis, fortfor herr Leon, i en ton af frtrolighet. Det ärfemton månader sedan ni återkom från Indien, och ni trifdes icke i Paris; ty ni tyckte lifvet derstädes vara alltför enformigt. Ni var rik, och ni hade derföre rättighet att ha tråkigt. En afton på en ungkarlssupt, sammanträffade ni med Leona. — Det är sannt, mumlade Gontran. — Denna qvinna hade en egendomlig skönhet, som slog an på er. Ett sorgset leende sväfvade ständigt öfver hennes anlete; hon tycktes ha lidit mycket. Detta var nog för att göra en man med er lifliga inbillning kär i henne. Nog af, ni älskade henne från den första stunden ni såg henne... Leona hade då varitiParis fjorton dagar; hon hade kommit dit ensam. Ingen kände henne. Var hon rik eller fattig, en dotter af folket eller en markisinna? Ingen kunde säga det... Ni erbjöd er att trösta henne öfver hennes hemliga sorger, och hon antog ert anbud. Hon bad er icke göra henne några frågor angående hennes förflutna lif, och det föll er icke heller någonsin in att i detta afseende motsätta er hennes önskan. Hon talade med er om Italien, och ni reste båda dit. — Allt detta är sannt. — Under loppet af ett år, min herre, har ni varit den lyckligaste man i verlden. Ni har köpt hennes täcka småleenden för betydliga summor. Ni har älskat henne och trott er vara älskad tillbaka. — 0! hon har älskat mig! Öfversten gjorde en axelryckning. — Vänta, sade han, ni skall få se... Och han fortfor helt lugnt: — Har ni icke ofta under denna långa smekmånad märkt besynnerliga förändringar i hennes lynne och sätt? .Hon som vanligen uppförde sig såsom en förnäm dam och med ett nobelt. väsende, förenade en föga vanlig intelli