Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 3

återvända så mycket, att han kunde sitta uppe, började han, med en släng af sin gamla excentricitet, att framställa en önskan af ett giftermål emellan sin brorson och den sköterska, som hade räddat hans gamle onkels lif, såsom han uttryckte sig. Ett uttryck af outsäglig vämjelse vid blotta tankan derpå flög öfver Ernests ansigte. Hvarje skilling af min förmögenhet ger jag henne, återtog gubben. Det är fullkomligt rätt, svarade Ernest. Penningarne, som ni sjelf förvärfvat, äger ni full rätt att disponera öfver, såsom ni för godt finner; men äfven om jag någonsin skulle gifta mig, skulle jag yrka på att fritt disponera öfver min egen hand och mitt hjerta. Gillade ni mitt val, så skulle jag känna mig så mycket lyckligare: men allt sådant tal är fåfängt nu. Onkel, en man, som blifvit bedragen af en qvinna, förlorar förtroende till dem alla. Låt oss ej tala mer om den saken nu. — Jag förstår. Den lilla affär, som du bekände för mig, innan du reste bort — som, i parentes sagdt, var orsaken till din resa — bekymrar dig ännu. Var man, Ernest, var man och glöm den. Det visar föga visdom att tvifla på hela könet, för det att en qvinna har varit ovärdig. Jag har vant mitt hjerta vid den tankan, att anse henne såsom din hustru, min gosse, och om icke hennes ögon förmå att upptina din frusna blod, då du får se henne, så finnes det icke ett par ögon i hela skapelsen, som kan göra det. Jag försäkrar dig, hon syntes mig mer lik en engel än någonting annat. Jag tror, att hon måste hafva varit det, för att komma er att glömma cr förskräckelse för tidiga äktenskap, svarade Ernest, i det han för ett ögonblick såg satirisk ut. Om ni då skulle gifta er sjelf med henne. oln matt rodnad spred sig öfver gubbens bleka