Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 3

och skrynkliga ansigte. Ian tvekade ett ögonblick, men stammade slutligen: Hon ville icke ha mig. Jag föreslog henne verkligen en dag, då jag trodde mitt slut vara nära, att låta viga sig vid mig. Jag önskade det, på det att hon skulle få rättighet till en del af min förmögenhet, men hon ville hvarken bifalla det, eller låta mig få se juristen, som jag skickade efter. En utmärkt ung flicka, Ernest. Det tyckes så; men med min erfarenhet skulle jag icke lita ens på en engel. Nej, onkel, jag skall aldrig gifta mig. Ni måste låta den saken hvila. Några få dagar efter detta samtal mötte Er-. nest Harry Ross på gatan. Han sökte undvika honom, men Ross lät honom ej undkomma, i det han fattade hans hand. cHvilken nyhet man berättat mig om er! Det vore i sanning en alltför stor lycka för mig, om den egde grund, utropade Ross. tJag förstår ej er mening, svarade Ernest stolt. Hå, att ni brutit er förbindelse med m:ll Wood. Naturligtvis är väl berättelsen ogrundad ? Jag har aldrig vetat, att ett sådant rykte varit i omlopp, svarade Ernest, kallare och stoltare än någonsin. Harry Ross kände sina kinder låga. Jag ber om förlåtelse. I hvad fall som helst tillkom det ej mig att lägga mig deruti, men då jag återkom till staden denna morgon, efter en frånvaro af några månader, var den första nyhet, jag fick höra, att både ni och jag hade ötvergifvit m:ll Wood omedelbart efter hennes fars falissemang. Det var orsak nog för förtalet, åtminstone hvad mig beträffar, ty sedan den afton, då hon för mig yppade sin förlofning med er, har jag ej återsett henne. Naturligtvis berättade hon er sedan, hvilken egenkär menniska jag då visade mig vara; men