Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 2

Jag vet icke; i sanning jag vet icke. Du hade rätt, i hvad som rörde Harry Ross, hvilken omständighet kan plåga mig till döds, och nästan såsom för att ännu mer öka mitt bekymmer, har Ernest icke varit hos mig, sedan jag upptäckte det; icke skrifvit en rad till mig, eller skickat mig ett ord till förklaring öfver orsaken till sin frånvaro; och jag har ingen id om, hur det är fatt. Han skulle hafva kommit samma afton, du vet, som jag stannade hemma i ändamål att taga emot honom; men han kom icke ! Ja, det är besynnerligt. Kanske — men nej; Ross kunde aldrig göra sig skyldig till en så låg handling. Jag skall gå till Ernest och taga reda på orsaken. När såg du Harry Ross sednast? Icke sedan densamma aftonen. Tan bad mig lofva, att jag skulle tillåta honom besöka mig lika ofta som förut, och gå ut med honom lika ofta; men han har icke en gång gjort ett försök att se mig sedan. Jag förstår icke det heller. Men jag förstår det. Han räknade för mycket på sin egen styrka, då han begärde löftet, och jag högaktar honom, för det han icke begärt, att du skall hålla det. Om han, då han varit vid full sans, hade gjort det, skulle jag hafva frågat hans motiver. Men det här har då ingenting att göra med Ernest; jag skall gå till honom denna morgon, om han är i staden. I hvad fall som helst, så oroa dig icke. Jag tycker ej om att se min muntra Mabel så blek och afmattad. Mabel gjorde ett matt försök att småle i stället för svar. Hon tog dagens tidning och blickade vårdslöst igenom dess spalter. Plötsligt började hennes andedrägt att gå fortare, all färg flydde från hennes ansigte och darrande från hufvud till fot, läste hon om igen det stycke, som hade ådragit sig hennes uppmärksamhet.