Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 2

en afton, då vi voro borta. Mina egna bekymmer för affärerna hindrade mig att lägga vigt dervid eller att ens tänka derpå något mer. Det var ingenting, svarade Mabel, förvirrad. Jag hade icke känt mig bra på hela dagen och hade knappast ätit en munsbit; också hade jag tagit en lång promenad; och dessutom tror jag icke, att jag var alldeles afsvimmad. Jag kände mig yr och sjuk och förlorade medvetandet för ett ögonblick; men jag blet snart bra igen. Var Ernest hos dig? frågade hr Wood, i det han kastade en forskande blick på sin dotter. Nej, pappa, svarade Mabel lugnt. Men Harry Ross var här, inföll Celia, och hon dånade riktigt, för Judy sade, att han höll henne hårdt sluten i sina armar, då hon kom in, och hennes ansigte var dödsblekt; men det blef straxt bra igen; annars skulle de hafva skickat efter oss och doktorn. Hr Wood sade ingenting mer, men efter frukosten kallade han Mabel in i sitt bibliotek. Mabel, mitt barn, du måste förtro dig till mig. Någonting har händt. Hvad är det? Jag har haft så mycket bekymmer med mina egna affärer, eljest skulle jag hafva anmärkt ditt utseende förr. Mabel, lättrörd och förvirrad, pressade näsduken till sina ögon och grät högljudt. Jag hoppas, jag har orätt, Mabel, men jag fruktar, att ditt eget hjerta har misstagit sig, och att, när allt kommer omkring, du har upptäckt, att du har förhastat dig, då du knöt din förbindelse med Ernest, och att — 0, pappa! — Det låg så mycken förebråelse i denna röst. — O pappa, upprepade hon, Chur kan du tänka så dåligt om mig? — Ack, huru litet du förstår mig! Godt, godt; jag är glad, att jag har misstagit mig; men hvad är då egentligen å färde?