Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 2

blef en nödvändig följd; men Mabel uppsteg lugn och resignerad, understödjande och uppmuntrande sin far, sörjande för sin mors behofver, så mycket som låg i hennes makt, och tröstande Celia med hoppet om bättre dagar, samt uppmuntrande henne att finna lycka i uppfyllandet af de pligter, som lågo henne närmast. Några månader förflöto. Fru Windslow hade icke tillåtit Woods konkurs och Mabels tvenne mest uppmärksamme beundrares flykt att blifva nio dagars samtalsämne endastinom sin enskilda krets. Jag brukade alltid undra på, hvad de unga männen funno så intagande hos henne, anmärkte hon en gång till en vän, som tyckte lika mycket om sqvaller, som hon sjelf. Hon koketterade så förtvifladt för unga Ross, att ni skulle trott dem vara förlofvade, om ni sett dem tillsammans; men samma ögonblick, hr Woods förluster blefvo kända, var det alldeles slut. En af domestikerna berättade mig, att han verkligen ej satt foten i huset sedan. Likaså var det med Butler Arnolds brorson — de voro nästan lika mycket tillsammans, och ehuru hon för ingen del syntes så förtrolig i sitt umgänge med honom, så tror jag dock, att hon i själ och hjerta tyckte mest om honom. Hon brukade se så lycklig och nöjd ut, då de sutto tillsammans i kyrkan eller annorstädes. Lugna vatten rinna djupt, är mitt ordspråk. Det var många andra dessutom, som hon brukade kokettera för — som syntes intagna af beundran öfver henne, men nu får hon se på annat. . Ja jag inbillar mig, att hon nu kommit underfund med, hvaruti hennes dragningskraft bestod. Hon undervisar i musik i hr Bedels familj — ett slags guvernant tror jag. Bruka edra flickor helsa på henne? . De hafva gjort det en gång, just af nyfikenhet, ser ni; men m:ll Mabel tycktes ej sätta