I Då året 1867 rinner till sitt slut, låtom j oss kasta en blick på dess hufvuddrag. Det utmärker sig icke för stora, skakande händelser, icke för någon verldskris. Men det har icke låtit menniskoandens framåtskridande rörelse aftaga; det bidragit till seklets utveckling ga rik ningar; det har mer och mer klarat upp politiska och religiösa dimmor. Den större delen af menskligheten ligger ännu alltjemt i en stark strid mot den mindre delen deraf. De niotiondedelarne kämpa för att afvinna den sista tiondedelen dess inkräktade makt. Vapnen äro mångahanda, och hvarje år blifva de mäktigare. De undertryckta knyta allt tätare förbund genom ångan, telegrafen och pressen. Solidariteten mellan folken blir allt större. Ingen strid om rättigheter försiggår längre i ett land, utan att massan i hvarje annat känner elektriskt verkan deraf, och deltager deri, och ställer sig på rättens sida mot makten, och verkar till och med på fjerran länder genom allmänna opinionens oemotståndliga påtryckning. De få, med monarkerna i spetsen, rusta sig mot denna påtryckning. I många stater ombildar regeringen armåberna i syftning att erhålla en större lifvakt; garderna äro icke längre 6,000 man såsom på Ludvig XI:s tid, utan de ha vuxit till en half million, och monarkerna vilja öka dem till en hel. Men samtidigt växer oppositionen mot detta hvita slafveri, som kallas konskription eller beväring, och mot detta ödslande med millioner, hvilka borde användas till folkens förkofran. Frankrike står nu nästan som en man emot sin regering i denna fråga; och dess lagstiftande församling, när den ändock beviljat den militära tjenstetidens förlängning, har för första gången under det andra kejsardömet framställt den för detta kejsarvälde förskräckande synen af en minoritet, dubbelt så stark som den största hittills. Regeringarnes andra armå, statskyrkans presterskap, darrar i sina grundvalar, tack vare Garibaldis kraft. Under det att sjelfva kärnan af katolicismen hotas i Rom, slungas i de protestantiska länderna fåfängt biskopliga bannebref mot den sanna kristendomens lärare och läror. Bannlysningens blixtar falla tillbaka på deras upphofsmän. Politiskt har Europa undergått en stor omgestaltning. Preussen har konsoliderat sig till en verklig stormakt, som förmår hålla Ryssland stången, om det gäller. Den franska imperialismen, som sedan 1853 legat som en mara öfver Europas politik och kultur, är afskakad, och verlden börjar andas friare, sedan hvarken Ryssland eller Frankrike beherrskar den, utan båda hållas i tygel af en protestantisk makt. Österrike har mot årets slut öfvergått från de despotiska till de konstitutionella staternas led, med nya politiska och borgerliga lagar, hvilka lemna större friheter än månget land åtnjuter, som mer än tillbörligt förtröstar på poetiska fraser om urgammal frihet. I Sverge har året sett den första riksdag samlad, som ej varit en ståndsriksdag. Ännu representerar den icke det svenska folket, utan blott en del deraf, men redan känner landet hvad som felas, och de starka ropen på ändring i den kommunala rösträtten skola icke länge dröja att vinna gehör och leda till utvidgande af den politiska rösträtten. Vårt land har att beklaga förlusten af en stor del af den lofvande skörden, men om bilden af Sverge 1867 i följd deraf å ena : sidan ter starka Sheer så erbjuder den å den andra några ljusbilder. För det första har äfven en stor del af det öfriga Europa blifvit vanlottadt på sol, så att dess skördar blifvit svaga, i följd hvaraf Sverge hemtar rik betalning för det sädesslag som derifrån exporteras. För det andra hafva omständigheterna gifvit svenskarne ett tillfälle att gå in i sig sjelfva, anställa nyttiga betraktelser och börja med berserkakrafter resa sig mot ödets slag. Vi se en yttring af nordbons storartade mod i det rika gifvandet åt de mest vanlottade och längst i norden boende landsmännen. Vi se ett annat i den anda af sträng sparsamhet, i den ansträngning för att öka de gamla näringskällornas gifvande halt och att skapa nya, som i hela landet uppenbara sig. Och för det tredje framkallar den förläsenhet, som måste uppstå, då årsväxten lemnar 50 millioner rdr mindre i utbyte än vanligt, hos regering och folken gemensam, om in hos det sednare starkare, känsla af nödvändigheten utaf att icke allena sätta en Sräns för de improduktiva statsutgifternag stigande, utan äfven af deras absoluta msn.