Dagens Nyheter – 30 december 1868, sida 4

ovanlig händelse, som att Mabel dånade, lade sig småningom, och de blefvo åter lemnade åt sig sjelfva. Harry borde hafva förstått af det sorgna uttrycket i hennes halft bortvända ögon och den smärtfulla ryckningen i hennes sköna läppar, huru litet han hade att hoppas; men förmycket litande på den kärlek, han trodde sig hos henne hafva uppväckt, fortfor han att missförstå alla hennes känsloutbrott. Jag kan icke förstå dig, Mabel. Hvarför skall det göra dig ledsen att höra mig säga, att jag älskar dig? Säkerligen måste du hafva vetat det för mycket längesedan. Han talade mycket sakta och försökte att taga hennes händer mellan sina egna. 4I sanning jag visste icke, att du älskade mig! snyftade hon. O1! hvad skall du tänka om mig, då jag säger dig, att jag icke längre är fri — att jag är förlofvad sedan i fjol somras. Jag skulle hafva sagt dig det förut, om jag hade kunnat drömma om, att du hyste någon ömmare böjelse för mig, Harry; men jag trodde, att du endast hyste en sådan vänskap för mig; som jag hyser för dig; och för det närvarande var jag förbunden att hålla min förlofning Nemlig. ; Hans ögon voro oaflåtligt fästade på hennes, och hon slog icke längre ned sina, utan höjde dem bönfallande till hans. Han tycktes vilja läsa i hennes själ. Förlofvad! upprepade han med en röst, som tillkännagaf, att han icke trodde det. Hanskakade på hufvudet, och liksom öfverväldigad af dess tyngd, sökte han stödja det uti handen, medan han hvilade armen mot bordet. Han tillslöt sina ögon och försökte beslutsamt att sar . som så hastigt hade blifvit PST Ne vor nit ätda Til Tid OL