Dagens Nyheter – 30 december 1868, sida 2

på, ty de sågos ofta tillsammans på promenaden så väl som på spektaklet. Afton på afton sammanstötte Ernest med honom hos Mabel, och han började slutligen frukta, att ryktet verkligen hade sagt allt för sannt.. Många gånger var han på väg att yppa sina misstankar för Mabel; men då afväpnade hennes ljufva småleende och den klara, trofasta blicken i hennes sköna, bruna ögon, genast all misstänksam fruktan och kommo honöm att anse sig sjelf såsom den dåligaste varelse, som kunde vara i stånd att hysa det ringaste tvifvel om hennes trohet. Tiden gick, och kusin Harry, såsom Mabel kallade honom, blef allt mer och mer enträgen i sina uppvaktningar, så att hr Wood slutligen kom till den öfvertygelsen, att tiden nu vore inne för honom att blanda sig i saken. Mabel, sade han, då han en afton följde sin dotter upp på hennes sofkammare, — Mabel, vet du, jag tycker, att du gör orätt uti att uppmuntra unga Ross i den böjelse, han otvifvelaktigt hyser för dig, då du är förlofvåd med en annan. Mabel utbrast i ett klingande skratt. Uppmuntra!Ack, pappa, vi tycka allt om hvarandrä, men icke är det ringaste grand af sådan kärlek, som — som — stammade hon rodnande. Efter en paus fortsatte hon mera sansadt: Du förstår nog, pappa, on vi än vore de enda menniskor på hela jorden, skulle vi dock icke bry oss om att gifta oss med hvarandra. Det är den rätta kärleken kusiner emellan — platonisk kärlek, ser du. Platoniskt lappri! Du förstår icke ordets mening, mitt barn; tala aldrig om saker, som du icke begriper. Jag säger, att unga Ross är kär i dig, och jag vet, att det är min pligt att säga honom, huru sakerna stå, om icke du vill spara mig det besväret. ÅL 20 pappa -— VURINnn måna Lokeeva Ik