Dagens Nyheter – 28 december 1867, sida 3

Jag gick hem; tankan, att jag hade öfverlistat min motståndare, försatte mig i en upprymd sinnesstämning. Jag undrade mycket, om Clarke ännu stod och vaktade tallriken, hvarpå han trodde sin dyrbara nyckel ligga. Inkommen i mitt rum reglade jag dörren och öppnade testamentet. Såsom jag redan hade misstänkt, fanns ett tillägg, uppsatt af Simon Clarke sjelf några få timmar före Kans död, förklarande detta testamente för det enda gälJande och gifvande en mindre summa till sin bror. Med undantag-af denna summa var hela förmögenheten delad mellan hans barn. Tillägget var också af ett sednare datum än det falska testamentet, så att, om detta än hade varit äkta, skulle det dock ej gällt inför lagen. En sak förundrade mig; Simon Clarkes betjent hade bevittnat tillägget, och han var nu borta, förmodligen undanskaffad af brodre Medan jag satt och begrundade denna omstän dighet, blef jag på golfvet varse ett bref, som jag förmodligen i brådskan tagit med testamentet. Några anteckningar på brefyets utansida tilldrogo sig min uppmärksamhet. Det var namnet på en stad några och tjugo mil bo samt begynnelsebokstäfverna till betjentens namn. Det är tillräckligt att säga, att då saken nästa gång förekom, aflade jag mitt vittnesmål och fö retedde testamentet. Rättegången vanns naturligtvis af Clara, och snart efteråt försvunno hennes onkel och hans betjent — ingen visste hvart. Min vän Campbell, spåmannen, fattade ett så lifligt intresse för miss Clara OÖlarke, att h sedermera öfvertalade hemne att utbyta namne Clarke emot Campbell, hvarpå hon blef fru p Marans näste, der jag sedan tillbringat mång angenäma timmar. SLUT.