Dagens Nyheter – 28 december 1867, sida 2

rådplägningar höllos mellan dem, och alla andra personer voro sorgfälligt utestängda från rummet. Den sjuke mannen dog emellertid hastigt under en af dessa rådplägningar, och brodern syntes försjunken i smärta och bedröfvelse. Efter någon tid hemtade han sig tillräckligt för att öppna testamentet, hvilket han sade, att den aflidne lemnat i hans vård. I motsats till allas förväntan var hela den aflidnes stora förmögenhet gifven till den efterlefvande brodern, med undantag af ex knapp andel åt hvardera af den döde mannens barn. Sjelfva testamentet, som jag noga undersökte, var i laga form uppsatt af en jurist från en by i grännskapet; han var en man, hvars ärlighet jag förr hade haft anledning att betvifla. Det var underskrifvet af två vittnen; det ena var en af den aflidnes tjenare; det andra var en man, som brodern hade medfört från främmande land. Clara Clark, den äldsta af de sex barnen, var en ung, skön och behjertad flicka. Hon afslog med stolt förakt onkelns anbud att taga några af de yngre barnen för att uppföda dem i det öfverflöd, vid hvilket de alltid varit vana. Hon beslöt sig för att öfverklaga testamentet, emedan hon trodde det vara falskt, och jag utsågs till hennes advokat vid den blifvande processen. Jag vet icke, om jag skulle hafva intresserat mig så mycket för saken, om min klient hade varit en man, men Claras sak hade helt och hållet förvärfvat sig mina sympatier, och jag beslöt, att hon skulle vinna, ehuru utsigterna sågo mörka ut. Jag trodde fullt och fast, att det ifrågavarande testamentet var falskt, men detta måste äfven bevisas. Juristen, som hade uppsatt det, hade troligtvis blifvit väl mutad. Den aflidnes tjenare hade hastigt blifvit aflägsnad genom den falska underrättelsen om en slägtings död. Det andra vittnet qvarblef fortämwe wn do va vi homo, Ödas 1vs vahoruav ställning, då jag började mina operationer,