Dagens Nyheter – 28 december 1867, sida 2

dolt, derpå kunde jag ej tvifla. . Att mannen var vidskeplig, derom var jag öfvertygad, och jag beslöt att draga fördel deraf, om alla andra medel sveko. Mitt nästa företag var att få taga betjenten i ögonsigte. Han hade ett om möjligt elakare utseende än hans herre. Det i hög grad fräcka och stolta sätt, han antog, kom mig på den tanken, att han gjorde mer än sin skyldighet. Dock lemnade jag honom åt sitt öde för tillfället och beslöt mig för att taga i tu med hans herre, om jag kunde. Huru jag skulle kunna öfverlista Claras farbror och få det rätta testamentet i mina händer, utgjorde det ständiga föremålet för mina tankar. Jag kunde ej gå som en tjuf och stjäla det, äfven om jag hade vetat, hvar det fanns. Men en qväll, på hemvägen från Marans näste, uppgjorde jag en plan att åtkomma testamentet utan att stjäla det. Jag ämnade skrämma honom till att utlemna detsamma. Följande dagen besökte jag en person, som jag hade gjort mig förbunden genom åtskilliga bevisade tjenster, och som jag visste skulle bistå mig. Jag berättade honom så mycket af saken, som var nödvändigt, för att han rätt skulle kunna uppfatta min plan, och han lofvade att göra allt, hvad han kunde, för mig. Han skulle begagna sig af hvarje tillfälle för att öfvertala Clarke, min motståndare, att besöka en ryktbar spåman, som bodde på ett afstånd af 2 ä 3 mil. Han skulle duka upp en underbar historia om spåmannens ovanliga förmåga att förutsäga personer deras tillkommande öden. Jag varnade min vän för att ådraga sig misstankar genom att göra sin sak för väl; men detta var doek mindre troligt, ty Clarke skulle sannolikt ej misstänka, att jag hade min hand med i spelet, och följaktligen skulle ban ej alltid sin Vakt. : Nu uppsökte jag min vän Cammnbhell och an tw