Dagens Nyheter – 28 december 1867, sida 2

Kn RANA ABER 00 NRA FARAN a at rod at I främsta rummet önskade jag att få se min motståndare och försöka verkan af mina ögon på honom. Ett tillfälle yppade sig snart. Vid ett af de första förhören mötte jag min man i få personers närvaro. Jag fixerade honom skarpt. Jag anser det omöjligt att beskrifva hans ansigte. Hans drag uttryckte så mycken bakslughet och falskhet, att mannen skulle hafva varit mig förbatlig, äfven om jag ej haft den ringaste kunskap om honom förut. Hans oroligt spejande ögon mötte hastigt mina. Han skiftade färg något litet, men nästa ögonblick kände jag, att jag var besegrad. Hans stora, skarpa, olycksbådande ögon hade uppfattat min afsigt. Min pröfning var utan gagn för tillfället, ty min motståndare hade i en hast blifvit vaksam och försigtig. Från detta ögonblick kände jag, att jag ej hade med någon vanlig menniska att göra, och jag erfor ett stort nöje vid tanken på att besegra en så skicklig fiende. Den öfriga tiden, jag denna gång var tillsammans med honom, låtsade jag vara ifrigt Sysselsatt med att skrifva, under det jag noga iakttog, om han skulle visa den minsta svaghet å sin sida. Endast en gång var han ej på sin vakt: en dörr i en aflägsen del af byggnaden slogs hårdt igen, och jag såg honom hastigt spritta till och se i den riktning, hvarifrån ljudet kom. Om aftonen antecknade jag följande resultater af dagens iakttagelser: Det finnes ett annat testamente! Han har icko förstört det af skäl, som han sjelf bäst känner! Han är vidskeplig. Dessa tre slutsater hade jag dragit om min motståndare under denna dags pröfning. Att det fanns ett annat testamente, nemligen det rätta, derpå var jag säker. Att det ej var förstördt, derpå var jag nästan lika säker. Min motståndares utsigter voro för det närvarande för ljusa för ull nOdga honom att förstöra testamentet; men, att han hade det omsorgsfullt för