Dagens Nyheter – 27 december 1867, sida 3

Simpkins häftiga rörelse. Vid nogare aktgifvande fann hon, att hennes följeslagare måtte på något sätt vara föremål för samtalet emellan personerna i logen midtemot. M:r Simpkins, sade hon; ni har gjort en eröfring. Midtemot oss sitter en dam, hvars uteslutande uppmärksamhet ni ådragit er. sHvar? frågade han. tDer — till venster. M:r Simpkins såg i den antydda riktningen först likgiltigt, sedan uppmärksamt. Om en bomb slagit. hed framför honom, skulle han knappast blifvit mer förvånad. Det var hans hustru — hans oskuldsfulla, trogna och, såsom han trodde, sig älskande hustru — i ett främmande land, på ett offentligt nöje, i sällskap med — med m:r Brewer. : Jag skall döda honom, tänkte Simpkins uppbrusande. Att fara utaf med min hustru! Och hon — hon, som jag trodde vara så ren! Ah, den skurken! : Emellertid hade m:r Simpkins sinnesrörelse observerats utaf hans hustru, som ansåg den såsom en följd utaf hans upptäckta brottslighet. Hon kände sig naturligtvis lika upprörd. Ej underligt, att hon ser förvirrad ut, mumlade Simpkins mellan tänderna. Hon väntade ej att få sc mig här. Hal — men jag skall — jag skall skjuta henne, och sedan skall jag skjuta mig sjelf. Och hon låtsade vara ledsen öfver min afresa! Hvad står på! frågade miss Gilbert, förvånad. Åh, ingenting. Det är något för varmt i salongen; och m:r Simpkins försökte att fästa sin, uppmärksamhet på operan. Ändtligen slutade pjesen: . De två sällskapen möttes i korridoren. Herre! hväste Simpkins mellan tänderna, 4M:r Brewer, ni är on skurkl