Dagens Nyheter – 27 december 1867, sida 3

på spektaklet. Säkert beredde sig ingen att gå till ett nöje med mindre utsigter att få roligt än den stackars m:rs Simpkins nu. Men låtom oss återvända till m:r Simpkins. Anländ till Paris, åtföljde han miss Gilbert till hennes slägtingars hus, der han emottogs med utmärkt artighet. Innan han sade farväl till sin reskamrat, omnämde han sin afsigt att följande afton besöka Italienska operan och inbjöd miss Gilbert och hennes syster att följa honom, De mottogo inbjudningen med nöje. Då aftonen kom, var systern illamående och ur stånd att medtölja. Hon ville dock ej tillåta de andra att stadna hemma för hennes skull, och följaktligen gick m:r Simpkins, endast åtföljd af miss Gilbert. Spektaklet började. De, som hafva sett Norma, veta nogsamt, att det är någonting, som är värdt att se. Det fanns dock en bland åskådarne, mrs Simpkins, som icke skänkte operan den ringaste uppmärksamhet, men som desto nogare granskade åskådarne. Slutligen upptäckte hon m:r Simpkins, som synbarligen hade mycket roligt, i sällskap med ett ungt vackert fruntimmer, hvars utseende till alla delar öfverensstämde med m:rs Brewers beskrifning. Hon bleknade och ryckte m:r Brewer konvulsiviskt i armen. Se ditåt! sade hon. Det är minsann er man, svarade han, och i sällskap med ett ganska vackert fruntimmer till på köpet. Öl! säg mig, hvad är att göra? Hvad kan jag väl göra? ; Vänta, tilldess operan är slut, så skall jag sörja för att ni skall träffa honom. . Fruntimret är i sanning förtjusande. Men hur kunde väl han handla så? utropade m:rs Simpkins, knappast i stånd att undertrycka sin sinnesrörelse. Emedlertid hade miss Gilbert varseblifvit m:rs