Dagens Nyheter – 27 december 1867, sida 2

Jag har ej hört någonting om m:r Simpkins, hvaröfver ni behöfver oroa er. 4Då har ni sett någonting. Säg mig sanningen, sade m:rs Simpkins, som började blifva rotad. Åh. Bara en bagatell. En bagatell; nej det kan ej vara en bagatell. Det är någonting förfärligt; derpå är jag viss. Säg mig genast, hvad det är, om ni icke vill göra mig tokig, utropade den lilla frun, nu försatt i i ett förfärligt sinnestillstånd. M I hög grad tillfredsställd med verkan af sin berättelse, sade m:rs Brewer eftertänksamt: Er man har ju lemnat staden ? Ja han reste till Paris öfver Dieppe i går afton. Ni är viss på, att han tog vägen öfver Dieppe? Han sade mig, att han skulle det. Då bedrog han er. Han reste till Dover. Jag såg honom med mina egna ögon taga plats uti bantåget. Är det allt? frågade: den unga frun, kännande sig något lugnad; han kunde ju hafva ändrat sig! Ja, han kunde, men, olyckligtvis, det är icke allt. Hvad är det då mer?4 utropade mrs Simpkins, flämtande. Han hade sällskap. Ett — ett fruntimmer. Ja Var hon ung ? 4Ja, och vacker. Hon hade långa vackra lockar, hängande ned på skuldrorna och ett bland de ljufvaste småleenden, jag nånsin sett. Den nedriga varelsen! snyftade m:rs Simpkins. Vet ni hennes namn ? Nej! jag vet mig aldrig hafva sett henne förr. Och ni tror verkligen, att — att — Kan derom vara något tvifvel? Kom ihåg