Dagens Nyheter – 27 december 1867, sida 2

största nöje var att uppväcka missämja inom de familjer, i hvilka hon umgicks. Hon hade föregående dagen varit vid jernvägsstationen och sett m:r Simpkins afresa i sällskap med en ung dam. I den förmodan, att detta skulle bli en nyhet för hans hustru, med hvars anlag för svartsjuka hon var väl bekant, beslöt hon att straxt besöka henne och lyckliggöra henne med sin underrättelse. Så roligt att få se er, m:rs Brewer, sade den ej något ondt anande unga frun. Jag tackar. Ni ser så glad och lycklig ut. Det är jag också, och jag har skäl att vara det. Det är icke hvarje qvinna, som fått på sin lott en så god och öm man, som jag har. M:rs Brewer gaf till en kort skarp hostning, men sade ingenting. Ym hostning är visserligen en bagatell, men den kan stundom vara ganska uttrycksfull. Detta sednare var här händelsen. M:rs Simpkins öfversatte den här med: ,Stackars bedragna qvinna! Du ser icke allt, som annat folk ser. eHvad menar ni? frågade hon med liten skärpå i rösten, ty hon tyckte ej om att höra sin mans ömhet betviflad. Menar! Min bästa m:rs Simpkins, sade m:rs Brewer med låtsad förvåning, jag sade ju ej någonting ? Nej visserligen. Nå hvad skulle jag väl då kunna mena ? Ni hostade. En obetydlig förkylning — det är allt. Hennes ansigte antog med detsamma ett uttryck, som tillkännagaf, att detta ingalunda var allt. M:rs Simpkins svarade på uttrycket: Nej, jag är viss på, att ni bedrager mig. Ni har fått höra något om min man, och ni är rädd att säga mig det. — Då m:rs Brewer teg, fortfor bon ifrigt: Är det icke så?