Dagens Nyheter – 27 december 1867, sida 2

Afskedet var i sanning rörande. Det förlängdes så mycket, att man skulle kunna trott m:r Simpkins vara på väg till Amerika i ställer för Paris. På eftermiddagen fick; han händelsevis ett besök af en affärsvän. Jag önskade, ni kunde säga mig någon, som ämnar sig till Paris i eftermiddag. Huru så? frågade Simpkins. Emedan min hustrus syster måste resa, och hon tycker ej om att fara utan någon beskyddare. Jag skall med största nöje åtaga mig henne, sade m:r Simpkins. Jag ämnar också resa i dag. Jag tackar er. Hon skall med nöje be-. gagna sig at ert tillbud. Hvilken väg ämnar ni taga? Det är mig likgiltigt. Jag hade ämnat att taga vägen öfver Dieppe. Om ni ej har något deremot, så tror jag, att min svägerska föredrager vägen öfver Dover. Hon har fallenhet för sjösjuka, och hon behöfde cj då vara så länge på sjön. Godt. Låt det bli Dover då. Möter ni mig vid stationen 24 Ja, vi skola vara der i rättan tid. M:r Simpkins begaf sig följaktligen utaf till stationen några minuter före half sex. Han blef der presenterad för den unga dam, hvars beskyddare Nan hade lofvat att blifva. Miss Gilbert var intagande och sällskaplig. Hon förkortade tiden i jernvägstränen på ett behagligt sätt genom sin angenäma konversation. Följande dag fick m:rs Simpkins besök utaf m:rs Brewer, en af grannarne. Vi skola med ett enda ord, ehuru sammansatt, gifva en beskrifning på m:rs Brewers karakter; hon var en olycksstifterska. Hennes