Från engelskan af Cha. Jag är nödsakad att lemna dig på ett par dagar, Maria, sade mr. George Simpkins en morgon vid frukostbordet. Hvart skall du fara, George? frågade hans unga fru. Göromål kalla mig till Paris. Det är hög tid att realisera våra egendomar der. Kan icke din kompanjon resa? Det kunde han visserligen, men jag smickrar mig med, att jag bittre förstår bedöma egendomar, och derför föredrager jag att sjelf resa. När ämnar du fara? sKlockan half sex, öfver Dieppe. Vill du vara snäll och lägga ned litet saker åt mig före middagen? Det skail jag göra, George. M:r och m:rs Simpkins hade varit gifta ett år. De lefde endrägtigt och lyckligt tillsamman och älskade hvarandra, ovanligt nog, lika högt som under smekmånaden. Maria var stolt öfver sin man, som verkligen var en ovanligt vacker karl, och betraktade honom såsom ett mönster för äkta män. Han återgäldade sin lilla vackra hustrus rättmätiga stolthet med en liknande känsla. Om m:rs Simpkins hade något fel så var det, att hon var litet svartsjuk. Hon var särdeles rädd att låta andra fruntimmer njuta för mycket af hennes mans sällskap. Detta vare nog sagdt såsom inledning. M:r Simpkins åt tidigt middag, tog sin nattsäck, hvaruti hans lilla hustru hade nedlagt ett erforderligt antal af skjortor, kragar etc., och återvände till kontoret, hvarifrån han ämnade begifva sig direkte till jernvägsstationen,