Dagens Nyheter – 24 december 1867, sida 2

icke ha blifvit oredigt, tillade han, i det han med en min af outsäglig oro vände sig till sin maka och tjenarne. — Nej, käre fader, fråga ingenting, undra icke, utan bevilja min bön. Låt mig dö i frid! — Hvad är det ni vill, Eleonora? sade han i en ton, som på en gång uttryckte sinnesrörelse och otålighet. Hvem är detta fruntimmer? — Betrakta hennes ansigte; dessa ögon skola besvara er fråga... Men om ni icke kan läsa deras språk, så välan, luta ert öra intill mig, så skall jag hviska, hvad jag icke öppet vill uttala. — Ha! ropade den gamle, så snart han uppfattat några ord, som hans förr s8å stolta dotter med därrande stämma tillhviskade honom. Mitt stackars, arma barn! Detta är således ert lifs hemlighet. — Ja, mumlade hon. Nu vill ni väl sam— Men... — 0, fader, tveka icke, sade Eleonora med en kraft och bestämdhet i rösten, söm man icke skulle ha kunnat tilltro henne. Mitt lif förgår, dess sista timmar nalkas — låt mig tillbringa dem i frid och glädje. Mitt barn, om Gud hade förlänat mig något sådant, skulle ha blifvit ert eget, skulle ha ärft min plats i ert hjerta; låt i stället denna flicka, hvilken jag älskar så högt som en moder kan älska sitt barn, blifva er varma faderliga kärleks föremål. För min skull — lofva att hon efter min död får inträda i alla mina rättigheter. Fader, vägra icke denna min sista bön! — Nej! jag beviljar den. — Tack, tack! Må Gud i er sista stund beskära er den lindring och tröst, ni nu beredt mig. Vändande sig till tjenarne, fortfor bon: Jag ser här många ansigten, som äro mig välbekanta från min barndom, ansigten, vid hvilka jag innerligen fästat mig, och jag hoppas att deras egare å sin sida under tidernas längd