Dagens Nyheter – 24 december 1867, sida 2

viss grad sin svåra sjukdom; men hon återfick aldrig mera sin helsa: fullkomligt och dog ungefär ett år efter den händelse vi sednast skildrat. Men under detta år, huru förändrad var hon icke mot. fordom! De båda systrarne tillbragte nästan hela tiden tillsammans: på Wold, och dit blefvo äfven mina bröder kallade. då Min mörfår: sjelf fattade efterhand en allt innerligare tillgifvenhetj för Fulke; ty dennes utmärkt goda. egenskap r kunde icke undgå att ådraga sig den gamles uppmärksamhet, Följden häraf var att efter några års förlopp sonen till herr Cunningham, för hvilken min morfar alltid hyst det djupaste förakt, blef adopterad till den sistnämndes fosterson samt arfvinge till Wold och det Aylmerska namnet. — Ty han har utsprungit ur den Aylmerska stammen, sade min morfar, och hans karakter är en Aylmers. : Sålunda fick den stolte egaren till Wold på sin. ålderdom den glädjen att tänka, det hans namn, som i många sekler varit aktadt och vördadt; icke skulle: dö ut med honom.i Och hvad mig beträffar, blef. jag gift me den man, jag älskade; och långt ifrån att sörja öfver att jag förlorade en del.af:den förmögenhet, som skulle ha fallit på min lott, såvida icke Fulke funnit så mycken nåd inför min morfars ögon, var naturligtvis ingen deröfver gladare än jag. . Denna berättelse har jag skrifvit en lång tid efter sedan de: tilldragelser passerade, hvarom den handlar. Ehuru min moders båda föräldrar redan länge hvilat i sina: grifter, sitter ännu Fulke Aylmer såsom herrskare på Wold, och den gamla slägtfejden är numera blott en saga, hvarmed man fördrifver tiden vid eldbrasan under de långa vinterqvällarne.